Knegarn härmar sin fru

Tänkte summera året som gått och snor konceptet från frugan: plockar smått och gott ur bloggen. Håll tillgodo

I januari hade jag som nyårslöfte att börja motionera, närmare bestämt simma. Och jag började mycket riktigt simma. Sen raserade jag min renlevnad genom att gå ut med jobbet.

I februari skrev jag bara ett inlägg, om hur jag slutade simma men i övrigt den månaden så hade vi ett Wantedgig på Almenäs källare. Det vill vi gärna ha igen, bra ställe.

I mars var det dags att besiktiga bilen och bli sjuk. Roligt blev det åter när Nisse Hellberg spelade på Huset. Vad har egentligen hänt med Huset sedan dess?

I april blev det http://knegarn.blogspot.com/2008/04/en-trevlig-kvll-med-brderna-svensson.html ja ni ser väl nästan vad det står. Och så var det fullt upp med Gimps from hell, bandet som nu blivit Knegarnbandet.

Maj började som april slutade, i New York. Väl hemkommen blev det jam med St Clair och Popadelica. Fyllde även år och så blev det värmebölja. Gimps from hell spelade under stort besvär in demo, och så började Knegarn skriva Knegarnlåtar efter ett halvårs uppehåll.

Det blev tidig semester i juni, Sweden Rock och matförgiftning. Ett par roliga Wantedgigs, början på slutet (???) och så spelade Knegarn in en platta med omstämd gitarr.

I juli picknick med Leonard Cohen, spelningar med och utan Undercover och en solsemester i Bulgarien. Hemma i augusti mer jam med St Clair, Way out west i GBG och oundvikligen en ny höst på Ikealagret.

I september lyckades supercoverbandet spela två gånger i Vaggeryd under september månad samtidigt som Knegarnbandet tog form och den 4 oktober var hittills enda spelningen. Det var Lundellfeber på bloggen och på Konserthuset.

November innebar diverse bilfix och hyllande av Hendrix. Knegarn berättade även om sina TV-vanor på bloggen. Efter diverse förberedelser kunde Knegarnbandet börja spela in sin platta första veckan i december men det skulle dröja ända till den 19:e innan allt var klart. Senaste veckan: jul, ännu mer jam med St Clair och några kringströdda arbetsdagar. Det var det hela...

Ljuset vid Munksjön

Sådanahär ljusfenomen kan man skåda när ska köpa plastfickor till Knegarnbandets plattor. Rätt vackert, faktiskt.

Önskelistan 2006 slår in nu

Här kan man se hur en önskan uppfylls. Kolla in punkt två; undrens tid är inte förbi. Punkt 1 känns mer osäker faktiskt...

Knegarn är ännu mer lättad

Omslaget är klart!

Knegarn är lättad

Skivan e klar...

www.myspace.com/knegarn

Ett pepparkakshus föds

Årets återupptäckt

Docenterna. Vilket band. Här finns mycket likheter med Knegarn - landsbygdsromantik, vardagsbetraktelser, respektlöshet mot auktoriteter och kanske framförallt Joppe Pihlgrens röst som är lika bångstyrig som Knegarns. Exakt hur bångstyrig Knegarns röst är vet bara de närmast sörjande i knegarnbandet för nu har vi en roughmix på Driv ut demonerna. To be continued...

Årsbästa

Det är väl lika bra att få det här avklarat också. Årets tio bästa plattor:

Dismember - Dismember
Testament - Formation of damnation
Radiohead - In rainbows
Mogwai - The hawk is howling
TSOOL - Communion
Motorpsycho - Little lucid moments
AC/DC - Black Ice
Guns n' roses - Chinese Democracy (kanske inte bäst men definitivt en av ÅRETS plattor)
Mudhoney: The lucky ones
Those dancing days - In our space hero suits

Återkommer med året i övrigt

Status Quo - Parfitt's perspective

Jag vill inleda den här recensionen med två låttitlar innehållande tre ord vardera.
BIG FAT MOMMA
och
ROLL OVER LAYDOWN
Bara dessa nummer var värda hela pengen. Nu går vi in på det övergripande. Jag valde att stå på Rick Parfitts sida under större delen av den här konserten. Francis Rossi är den givne frontmannen, låtskrivaren och sologitarristen men det vore inget Status Quo utan Rick Parfitt. När Parfitt ryter i med ”rain” och ”Don’t drive my car” förstår man varför Francis Rossi bara har gjort en soloplatta. Han borde inte ens ha gjort någon…
Vilka som kompar dessa bröder i boogie är oväsentligt – alla ”de andra” gör ett bra jobb, men alla är utbytbara. Låtar skiftar, eror blandas, ”Down the dustpipe” skymtar fram, ”Pictures of matchstick men” kommer in från ett annat håll.
Mest besvikna blir nog de som vill höra dansbands-Quo av typen ”Marguerita time” och ”Burning bridges” men boogievännerna får en massa julgodis. Trumsolot hade man dock kunnat vara utan, och jag ska villigt erkänna att jag är obekant med de senaste plattorna och låtarna därifrån.
Men annars, vilken hitparad och vilken energi från kvällens hjälte – Rick Parfitt. Det är också glädjande att det blev folkfest i Kinnarps Arena, att Jönköping faktiskt kan ro hem ett sånt här arrangemang. Som Quo själva skulle ha sagt: The party ain’t over yet…

Dylan till Jönne!!!

japp, Status har inte ens hunnit lira på Kinnarps Arena förrän man får reda på att Dylan oxå kommer dit! 27 mars! Hurraaaa!!!