Ulf Lundell - Jönköpings konserthus

Farhågorna är stora innan konserten: ska Lundell vara den där surgubben han alltid utmålas som i media? Det visar sig vara helt felaktigt: Lundell går ut och är glad, gladare än på mycket länge. Plötsligt förstår man inte alls varför han vill lägga av.
Det börjar förvisso lite mer reserverat. Uffe drar en låt, byter munspel, nästa låt. Först efter Daniellas hus börjar han prata. Men då är det inga tomma fraser av typen ”mår ni bra” utan han delar med sig av sin skapandeprocess, snapshots från olika resor, en lång utläggning om hundar (!) och publiken kommer artisten ovanligt nära på den här konserten. Det bjuds även på friskt med låtar från den kommande plattan. Och vips är han inte ensam på scenen längre.
Lundell har ett ungt fräscht band där jag särskilt vill framhålla basisten Jerker Odelholm. Denne har spelat med i princip alla större svenska soloartister men det känns ändå som Lundell lockar fram det lilla extra. Ett av få tillfällen då tongångarna blir dystrare visar det sig vara Hon gör mig galen i en omarbetad form som ändå mynnar ut en euforisk slutkläm.
Höjdpunkten är ändå ”Gå ut och var glad”. Uffe svävar nästan när han blir ett med sitt evangelium och plötsligt brakar ett saxofonsolo löst - det är knappast i Clemmons-klass men eldar ändå på ytterligare. Fansen vrålar fram refrängen pådrivna av en vilt gestikulerande Lundell. Surgubbe? Pyttsan.
Bland extranumren finns en Bo Diddleypulserande ”Skaka på dom” men kulmen har redan nåtts. Om Ulf Lundell slutar nu så slutar han på topp. Och han slutar med glädje.