En skivmässa nära dig

På lördag går den sista Skivmässan på Kulturhuset av stapeln - efter 23 år! Jag har vart där som besökare sedan 1992, och sålt skivor med Eric till och från sedan 2000. Det är nu inte så att skivmässan lämnar trakten helt, den flyttas bara till Hva Folkets Park, men det känns ändå lite sorgligt.

Det blir inte nån försäljning i år, för Eric har spelning med Pistolese dan innan och vill koncentrera sig på det samt efterföljande öldrickning. Fullt förståeligt, men ska man gå dit å tjöpa lite skivor ändå? Jag har ju så många plattor, behöver ju inte fler - eller? Bara stå utanför och insupa atmosfären? Nja, känns sådär. Vi får se hur det blir.

Knegarn går på teater

Att jag går på Raskens är inte bara för att det är en favorit som teveserie och Villhelm Moberg är en gigant, nej, för de som spelar pjäsen är det närmsta jag själv varit teaterverksamhet. Det är nämligen Vulkanteatern.

Manusförfattaren till scenversionen av Raskens, Jakob S Johnsson, var orsaken till att jag, Peter och Ulrik med flera kunde sätta upp vår första rockmusical ”Kjelle”. Pjäsen var klar men vi visste inte var vi skulle va å repa och ha föreställningar men hade kollat med Kulturbruket i Norrahammar. Veckorna gick och en vacker dag ringde telefonen i Ulriks föräldrars sommarstuga.
-”Kom ner til Café Smedjan så…

Vad som sades sen minns jag inte men Peter la till …så ska du få se på själve fan och resten är historia. I alla fall när det gäller egenproducerade rockmusicaler i Tabergsdalen.

Raskens då? Jo jag är ju lite jävig men jag tycket det var bra faktiskt. TV-serien är ju 6 timmar lång så en pjäs på 2 och 40 blir ju lite komprimerad men det mesta finns med, och scenväxlingarna går smidigt. Kanske ser man lite lite av Klangen på mitten men han nämns i förbifarten så han hålls kvar i storyn tills hans förfall blir så alarmerande att han måste vara i bild (så sägerman kanske bara om film och tv?).

Carl-Mikael Karlsson är en lite mer nedtonad variant av huvudpersonen än Sven Wollter utom när det hettar till – då plankar han lite väl mycket av Wollter. Det blir lätt parodiskt (minns Killinggängets ”Jag förfryser osten, Drabantosten från Riksost etc). Karlsson är bäst när han är sin ”egen” Raskens.

Marika Svensson är som klippt och skuren i rollen som Ida – förnumstig är bara förnamnet - och ett extra hedersomnämnande till Mons Annér som den bittre Elias’ Oskar. Man tycker nästan synd om honom på riktigt, då är det bra. Ni har 2 chanser till att se pjäsen, 24 och 25 okt. Gör det, FÖR BÖVELENNNN!!!

Biljettbus

Det känns som det i det närmaste är min plikt att skriva nåt om ”biljettskandalen”, d v s att biljetterna till AC/DC och Metallica tog slut på en pissekvart. Det är givetvis helt oacceptabelt, och skulle lätt kunna lösas om man hade personliga biljetter som måste kontrolleras mot leg. Men nu är det som det är, lycksökare, fifflare och lurendrejare får härja fritt. Man kan bara hoppas att några av dom står där med osålda biljetter när konserten börjar.

Som jag skrev till Unnarydaren så finns det dock gott om obokade biljetter till Slayer och Judas Priest. Mer lokalt betraktat finns det även till Vulkanteaterns uppsättning av Raskens, det ska jag gå på ikväll!

Lundellfebern fortsätter

HÅKAN LAHGER: DEN VASSA EGGEN
Ulf Lundells kreativa kaos (Norstedts)

Det är lätt att få för sig att den här boken enbart handlar om dubbelalbumet Den vassa eggen från 1985 men riktigt så ligger det inte till. Skivan är mer en centralpunkt från vilken Håkan Lahger blickar såväl bakåt som framåt i tiden. Men är skivan verkligen det bästa Lundell har gjort? Lahger ”drabbades” av plattan när han liksom Lundell gick igenom en skilsmässa/separation, hur mycket spelade detta in i hans bedömning? Jag blev givetvis tvungen att lyssna igenom plattan efter att ha läst ut boken.
Att här finns starka sånger råder det inget tvivel om. Titelspåret, Inte ett ont ord, Rialto och Lit de parade är lysande men produktionen är ofta hopplöst 80-talsmaskinell. Werner Modiggårds trumspel är stelt och stolpigt, jämför med det självsväng han har med Eldkvarn idag – det måste vara ett clictrack (förinställd trummaskin i hörlurarna för att tempot ska hållas) som sabbar.
Sen har vi Lundells långtifrån optimala sångtagningar. Omständigheterna var inte de bästa: När Lundell och de andra åkte ner till Köpenhamn för att påbörja inspelningarna i Easy Sound studio vårvintern -85 söp Uffe ner sig fullständigt. Det var ett darrande vrak som försökte uträtta storverk, bandet gjorde så gott de kunde i den spända atmosfären och producenterna Kjell Andersson och Lasse Lindbom fick försöka få ur Lundell så mycket det gick innan han rasade ihop. Lundell och Kjell Andersson blev osams om en slidegitarrs vara eller icke vara och Andersson lämnade inspelningen. Kort därefter flyttas inspelningarna till Stockholm.
Det kreativa kaoset gör att kvalitetskontrollen släpper. Ofta fick känslan gå före tonsäkerheten om man säger så. I Chans är det extra pinsamt då Lasse Lindbom förgäves försöker lägga en sångstämma till Lundells lead. Ingetdera borde ha hamnat på skivan. Boken ger många ögonblicksbilder i hur arrangemangen växer fram men kassa tagningar går alltid att göra om.
Om Kjell Anderssons producentskap (han kom ju trots allt tillbaka efter lite tjurande) var så viktigt för Lundell, varför blev då t ex Måne över Haväng från 1993 en i mina öron mycket bättre skiva, när Lundell slutligen producerade själv? Kreativt, men inte så mycket kaos. I mångt och mycket samma musiker även om Niklas Strömstedt sedan länge gått solo. En nykter Uffe med mer kontroll på såväl skapande som framförande och med den monumentala tiominutaren Isabella som kronan på verket.
Kanske kommer vi Lundell lite för nära på Den vassa eggen. Kanske är det skiten i hörnen som ger krydda till den sterila 80-talsproduktionen och därmed tilltalar Lahger. Boken är oavsett ett gediget hantverk om en skiva som kanske inte är bäst, men helt klart intressant och som ger många ledtrådar till vad som komma skulle i Lundells liv och verk. Som bonus innehåller boken en rad brev från Lundell till Kjell Andersson och den belyser väldigt väl den framträdande roll som Andersson trots allt haft – och fortfarande har – i Lundells produktion. Den 19 november kommer albumet Omaha…

Ulf Lundell - Jönköpings konserthus

Farhågorna är stora innan konserten: ska Lundell vara den där surgubben han alltid utmålas som i media? Det visar sig vara helt felaktigt: Lundell går ut och är glad, gladare än på mycket länge. Plötsligt förstår man inte alls varför han vill lägga av.
Det börjar förvisso lite mer reserverat. Uffe drar en låt, byter munspel, nästa låt. Först efter Daniellas hus börjar han prata. Men då är det inga tomma fraser av typen ”mår ni bra” utan han delar med sig av sin skapandeprocess, snapshots från olika resor, en lång utläggning om hundar (!) och publiken kommer artisten ovanligt nära på den här konserten. Det bjuds även på friskt med låtar från den kommande plattan. Och vips är han inte ensam på scenen längre.
Lundell har ett ungt fräscht band där jag särskilt vill framhålla basisten Jerker Odelholm. Denne har spelat med i princip alla större svenska soloartister men det känns ändå som Lundell lockar fram det lilla extra. Ett av få tillfällen då tongångarna blir dystrare visar det sig vara Hon gör mig galen i en omarbetad form som ändå mynnar ut en euforisk slutkläm.
Höjdpunkten är ändå ”Gå ut och var glad”. Uffe svävar nästan när han blir ett med sitt evangelium och plötsligt brakar ett saxofonsolo löst - det är knappast i Clemmons-klass men eldar ändå på ytterligare. Fansen vrålar fram refrängen pådrivna av en vilt gestikulerande Lundell. Surgubbe? Pyttsan.
Bland extranumren finns en Bo Diddleypulserande ”Skaka på dom” men kulmen har redan nåtts. Om Ulf Lundell slutar nu så slutar han på topp. Och han slutar med glädje.

Kulturdagnatt - Knegarnbandet

Rör inte mina comunitys

Nu har i princip alla nätverk jag hänger på gjorts om till oigenkännlighet och jag kan helt enkelt integöra nåt vettigt med dem längre. Detta gäller:

Myspace
Facebook
msn/å vad det nu heter
i viss mån Tradera

last.fm har jag aldrig kunnat hantera, fast eric ständigt påpekar dess förträfflighet.

Man måste ha så många platser för att folk hänger på olika platser, en del har myspace men inte facebook och tvärtom. Knegarntrummisen har inte ens internet.

Jag lyckas numera inte ändra låtordning på det jag lagt ut på myspace, det är dessutom omständigare att ladda ner och filerna måste vara mindre. Fick dock dit några bilder, och t o m så hamnade de i ett eget album!

Jag hittade alldeles nyss (!) hur man ser vilka som e online på nya sämre facebook, det var inga problem innan, och hur fasen lägger man upp bilder där????? allt man kan göra e skicka de där tramsgrejerna till höger och vänster, jag vill bara se va folk pysslar med nufförtiden.

Spelningarna i lördags gick iallafall bra å särskilt knegarngiget har gett många positiva kommentarer. på fredag smäller det igen, på ztyle, då är det dock Wantedcovers som lirar.

Innan det skall jag sent omsider gå på Lundell iallafall. Det är en lång historia...



msn har jag kommit igång lite med, innan hade jag bara 2 msn-kompisar men nu har jag kommit på hur man bjuder in fler