Lundellfebern fortsätter

HÅKAN LAHGER: DEN VASSA EGGEN
Ulf Lundells kreativa kaos (Norstedts)

Det är lätt att få för sig att den här boken enbart handlar om dubbelalbumet Den vassa eggen från 1985 men riktigt så ligger det inte till. Skivan är mer en centralpunkt från vilken Håkan Lahger blickar såväl bakåt som framåt i tiden. Men är skivan verkligen det bästa Lundell har gjort? Lahger ”drabbades” av plattan när han liksom Lundell gick igenom en skilsmässa/separation, hur mycket spelade detta in i hans bedömning? Jag blev givetvis tvungen att lyssna igenom plattan efter att ha läst ut boken.
Att här finns starka sånger råder det inget tvivel om. Titelspåret, Inte ett ont ord, Rialto och Lit de parade är lysande men produktionen är ofta hopplöst 80-talsmaskinell. Werner Modiggårds trumspel är stelt och stolpigt, jämför med det självsväng han har med Eldkvarn idag – det måste vara ett clictrack (förinställd trummaskin i hörlurarna för att tempot ska hållas) som sabbar.
Sen har vi Lundells långtifrån optimala sångtagningar. Omständigheterna var inte de bästa: När Lundell och de andra åkte ner till Köpenhamn för att påbörja inspelningarna i Easy Sound studio vårvintern -85 söp Uffe ner sig fullständigt. Det var ett darrande vrak som försökte uträtta storverk, bandet gjorde så gott de kunde i den spända atmosfären och producenterna Kjell Andersson och Lasse Lindbom fick försöka få ur Lundell så mycket det gick innan han rasade ihop. Lundell och Kjell Andersson blev osams om en slidegitarrs vara eller icke vara och Andersson lämnade inspelningen. Kort därefter flyttas inspelningarna till Stockholm.
Det kreativa kaoset gör att kvalitetskontrollen släpper. Ofta fick känslan gå före tonsäkerheten om man säger så. I Chans är det extra pinsamt då Lasse Lindbom förgäves försöker lägga en sångstämma till Lundells lead. Ingetdera borde ha hamnat på skivan. Boken ger många ögonblicksbilder i hur arrangemangen växer fram men kassa tagningar går alltid att göra om.
Om Kjell Anderssons producentskap (han kom ju trots allt tillbaka efter lite tjurande) var så viktigt för Lundell, varför blev då t ex Måne över Haväng från 1993 en i mina öron mycket bättre skiva, när Lundell slutligen producerade själv? Kreativt, men inte så mycket kaos. I mångt och mycket samma musiker även om Niklas Strömstedt sedan länge gått solo. En nykter Uffe med mer kontroll på såväl skapande som framförande och med den monumentala tiominutaren Isabella som kronan på verket.
Kanske kommer vi Lundell lite för nära på Den vassa eggen. Kanske är det skiten i hörnen som ger krydda till den sterila 80-talsproduktionen och därmed tilltalar Lahger. Boken är oavsett ett gediget hantverk om en skiva som kanske inte är bäst, men helt klart intressant och som ger många ledtrådar till vad som komma skulle i Lundells liv och verk. Som bonus innehåller boken en rad brev från Lundell till Kjell Andersson och den belyser väldigt väl den framträdande roll som Andersson trots allt haft – och fortfarande har – i Lundells produktion. Den 19 november kommer albumet Omaha…