Status Quo - Parfitt's perspective

Jag vill inleda den här recensionen med två låttitlar innehållande tre ord vardera.
BIG FAT MOMMA
och
ROLL OVER LAYDOWN
Bara dessa nummer var värda hela pengen. Nu går vi in på det övergripande. Jag valde att stå på Rick Parfitts sida under större delen av den här konserten. Francis Rossi är den givne frontmannen, låtskrivaren och sologitarristen men det vore inget Status Quo utan Rick Parfitt. När Parfitt ryter i med ”rain” och ”Don’t drive my car” förstår man varför Francis Rossi bara har gjort en soloplatta. Han borde inte ens ha gjort någon…
Vilka som kompar dessa bröder i boogie är oväsentligt – alla ”de andra” gör ett bra jobb, men alla är utbytbara. Låtar skiftar, eror blandas, ”Down the dustpipe” skymtar fram, ”Pictures of matchstick men” kommer in från ett annat håll.
Mest besvikna blir nog de som vill höra dansbands-Quo av typen ”Marguerita time” och ”Burning bridges” men boogievännerna får en massa julgodis. Trumsolot hade man dock kunnat vara utan, och jag ska villigt erkänna att jag är obekant med de senaste plattorna och låtarna därifrån.
Men annars, vilken hitparad och vilken energi från kvällens hjälte – Rick Parfitt. Det är också glädjande att det blev folkfest i Kinnarps Arena, att Jönköping faktiskt kan ro hem ett sånt här arrangemang. Som Quo själva skulle ha sagt: The party ain’t over yet…