Dylan dårå, som Unnarydaren skulle ha sagt

Har haft en kolossalt hektisk helg, men här är till slut den bäst bilden från Dylankonserten. Nån riktig recension blir det inte, men jag tänkte uppehålla mig vid en tendens som jag i samråd med Skillingaryd/

jkpgdivisionen av Bröderna Svensson döpt till upprepningshumor.

Dylan väljer t ex ut en tonföljd på tre toner som han upprepar på t ex munspel, detta oavsett om ackorden växlar ack så opassande och till slut tror man nästan "Ja, det är såhär musik låter". På detta sätt förstörde han "Most likely you go your way and you go mine".

Nästa exempel: Dylan väljer ut en tonföljd på TVÅ toner och upprepar dom oavsett om textraderna går att lägga i sådana boxar, sålunda förstördes både Kartago (skojar bara) och "Highway 61 revisited".

Sista exemplet: Dylan sjunger (typ) mollskalan nerifrån och upp och pajar "All along the watchtower". Den har förövrig spelats sönder senaste åren och borde kanske få vila i livesituation.

I övrigt tycker jag inte det var så tokigt! Svängde som tusan, vilket band han har asså... Att dylan ändrar frasering utanför nyss nämnda ramar har jag inga problem med. I "just like a woman skapade det nästan en call-and-responseeffekt i refrängen, så kraftfullt sjöng Jönköpingspubliken med i refrängen. Vi säger så så länge.

HV-Knegarn

När det drar sig mot slutspel blir Knegarn alltid en fanatisk HV-supporter

Jag tror våren blir kall i år...

Har knappt tid å blogga men lite bilder iallafall. Här lyser solen på de iskalla containerna på Torsvik.

Då blir det gott att värma sig med en våffla!

P.S hoppas jag orkar skriva om Dylan. Vänta er inte för mycket...

Låtsnickeri

Låtideerna står som spön i backen nu, både på svenska och engelska. Då får man sortera ljudskisserna i mobilen, skriva kompletterande verser samt byta ut ackord i refränger. Det senare får jag påpekat så fort jag presenterar nåt nytt - av ständiga brittiska bollplanket Stu. Han är som ett alarm som börjar tjuta så fort han hör ett ackord han inte tycker passar. Ibland hittar han på egna förslag till ackordfölljder, ibland inte, men det är nyttigt att omvärdera det man har skapat - allt kan förfinas. Det svåra är att göra det definitiva valet. Nån gång får det helt enkelt vara färdigt. Och när nåt är fäärdigt hamnar det givetvis på www.myspace.com/knegarn

Tack än en gång till alla som röstade på supersnabbt kompomnerade Ett schlag under bältet, en knapp halvtimme tog den dängan. Andra låtar tar flera år...

Knegarn ser slutet närma sig...

Slutet på förkylningen, alltså. Nu är det skedet när man bara känner sig totalt urlakad och behöver laddas med ny energi. Vad är då lämpligare än att spisa lite gammal hårdrock såsom Mountain och Led Zeppelin. Det ligger nära till hands att det blir Cream härnäst…

Judas Priest Scandinavium 090301

Det har snackats om att Judas Priest är för gamla, Hallford kan inte ta de höga tonerna etc etc men det stora problemet med Judas Priest 2009 är att de inte kan sätta ihop en vettig setlista!
Mina favoritplattor Sad wings of destiny och Stained class ignoreras helt och det blir istället en massa dussinlåtar från 80-talet som gör startsträckan på konserten oerhört lång.

Sen vet jag inte om Scott Travis’ trumstocksjonglerande beror på showmanship eller uttråkning – som nyaste medlem (nästan 20 år i Prästens tjänst) borde han vara mer engagerad i själva
bankandet.
Breakin’ the law med sitt klassiska mellansnack (Breakin' the…what???) får lite fart på det hela men den stora höjdpunkten är Sinner där alla ger ALLT och man blir nästan mållös. Nu snackar vi! Och så blir det som befarat så att rösten räcker inte till i ”Painkiller”.

Förresten – är inte Glenn Tiptons gitarr

väldigt lågt mixad kvällen igenom?

Störst jubel väcker två saker – när Rob Halford gör sin femtielfte entre på motorcykel inför Hell bent for leather och den femtitolfte entren iförd en svensk flagga. I denna flagga blir det skalövningar med publiken och så pang på You’ve got another thing comin’. Slut!

P.S såhär såg låtlistan ut inledningsvis:

Dawn of Creation (intro)
Prophecy
Metal Gods
Eat Me Alive
Between the Hammer and the Anvil
Devil's Child

Mitt förslag till inledning:

Exciter
The Ripper
Back on the highway
Tyrant
Victim of changes

Jag fattar att de måste börja me nåt från Nostradamus, skivan ska säljas blab la bla men man kan väl få drömma d.s

Priest Feast del 1

På biljetten står det att Priest fest börjar 19.30 men redan vid parkeringsautomaten får jag veta att Testament ska börja kl 19???!!! Det blir 19.10, och det är dags att börja värma upp den kyliga arenan.

Min högsta önskan är nu att Testament ska ha bytt ljudtekniker sedan Sweden Rock så att man kan höra vad övertonsfantomen Alex Skolnick och riffmästaren Eric Peterson gör på gitarrerna, men det är samme baskaggenarkoman som mosar våra inre organ nu också.

Inte ens detta kan dock skyla det faktum att Testament är ett grymt liveband, även när de bara har 40 minuter på sig att trasha. Framförallt är det låtarna från senaste suveräna plattan ”Formation of damnation”som imponerar.
Helt felfritt går det inte - vid ett tillfälle kollrar trummisen Paul Bostaph bort de andra vilket får basisten Greg Christian att spricka upp i ett generat leende. Metallarbetare kan inte vara hårda jämt…

Megadeth har mycket bättre ljud överlag men jag har ännu svårt för Dave Mustaines gälla sångröst. Däremot sitter hans utstrålning som tjurig-snorunge-som-inte-fått-något-lördagsgodis som en smäck. Mustaine må vara bitter över att han kickades ur Metallica för hundra år sen men det har bara gjort honom gott i det långa loppet. Ilska och frustration är en drivkraft så god som någon i ett band kallat Megadeth.

Det är synd att jättehiten ”Symphony of destruction” går liiite för fort men det kan jag förlåta då avslutande ”Holy wars” är helt perfekt, och framförs med massor av den där positiva ilskan.

Nu smälter vi det här ett tag så återkommer jag med Judas Priest….häng kvar…