Dylan dårå, som Unnarydaren skulle ha sagt

Har haft en kolossalt hektisk helg, men här är till slut den bäst bilden från Dylankonserten. Nån riktig recension blir det inte, men jag tänkte uppehålla mig vid en tendens som jag i samråd med Skillingaryd/

jkpgdivisionen av Bröderna Svensson döpt till upprepningshumor.

Dylan väljer t ex ut en tonföljd på tre toner som han upprepar på t ex munspel, detta oavsett om ackorden växlar ack så opassande och till slut tror man nästan "Ja, det är såhär musik låter". På detta sätt förstörde han "Most likely you go your way and you go mine".

Nästa exempel: Dylan väljer ut en tonföljd på TVÅ toner och upprepar dom oavsett om textraderna går att lägga i sådana boxar, sålunda förstördes både Kartago (skojar bara) och "Highway 61 revisited".

Sista exemplet: Dylan sjunger (typ) mollskalan nerifrån och upp och pajar "All along the watchtower". Den har förövrig spelats sönder senaste åren och borde kanske få vila i livesituation.

I övrigt tycker jag inte det var så tokigt! Svängde som tusan, vilket band han har asså... Att dylan ändrar frasering utanför nyss nämnda ramar har jag inga problem med. I "just like a woman skapade det nästan en call-and-responseeffekt i refrängen, så kraftfullt sjöng Jönköpingspubliken med i refrängen. Vi säger så så länge.