Oväsen som musik

Det finns en uppfattning, eller det är inte bara en uppfattning, men det finns uppfattningar som säger att en del musik bara är oväsen. Till stilar som vissa anser är oväsen räknas viss jazz - dock långtifrån all. Men när majls däjvis flippade ut i slutet av 60-talet - där går vissas gräns vad gäller jazz. jag tycker det är rätt coolt. Jag har lånat en livedubbel med Miles, en konsert han gjorde för ganska exakt 36 år sen. Borde inte tiden ha hunnit ikapp? Givetvis har tiden hunnit ikapp. Detta är förvisso ordbajseriets motsvarighet - tonbajseri. Men det låter hur bra som helst, bortsett från ett knarrande ljud som möjligtvis kommer från en stol, men förmodligen inte från ett instrument. Samma gräns som Miles bildar med sin egen upptäckaranda finns i fler genrer. Vissa hårdrockare- dock långtifrån alla - rynkar på näsan åt s k skriksång. Och givetvis gör ännu fler ICKE hårdrockare detta. Men det kan dom ju göra om det är så j-la roligt. För de missar mycket god musik av t ex Entombed, Dismember, Morbid Angel, Sepultura, Slayer, Darkthrone bara för att nämna några. Det är ju tråkigast för dom. Det vackra oväsendet finns överallt - I alternativrocken, den nördiga och snobbiga. Vad vore Sonic Youth, Dinosaur JR, My bloody valentine och Jesus & mary chain utan sin dos av oväsen? Kaos är granne med gud, och är man inte religiös så får väl musiken ta en till himmlen - även om det låter som helvetet!