Hur var det då?

Det kunde varit bättre, men jag hade kul ändå. Det här var nog sista gången jag såg Stones. Precis som det har stått i annan media så är Keith Richards slut som liveartist. När han och Ronnie spelade mot varandra fanns inte den vanliga kommunikationen och kemin kvar längre, det såg mer ut som Keith bad om hjälp.





Han fick hjälp av Ronnie, som spelade de flesta solona och gjorde det hyfsat – men det är inte så gitarrarbetet ska fungera i Stones. Keith sjöng faktisk helt okei i ”I wanna hold you” men jag hade hellre hört ”Slipping away”.




Jagger då? Tja, han är ju den enda i gänget som alltid har skött sin hälsa och det betalar sej. Jagger är 64 år ung och han och Charlie har en hög lägstanivå som de ligger över hela tiden. Men Charlie har tröttnat på turnélivet för längesen. Han gör det han ska, troligen för sista gången. Karln har enligt svenska regler varit pensionär i ett år…

När bandet presenteras minns jag samma presentation på stadion 1995. Då slog Keith Richards sig för bröstet. Då hade han anledning att göra det. Nu har han ingen anledning att vara stolt när namnet ropas ut, och det syns på honom. Han ser riktigt uppgiven ut.

Jag väljer att minnas de få gånger allt stämde – som i Midnight rambler. Det var dessutom kul när Stones helt plötsligt dök upp på en liten scen mitt ute i publiken:

Här spelar de typ Honky Tonk Women