Nostalgi på låg nivå

NU som först är julen slut på riktigt. Tjugondag Knut överlåter jag till de riktiga julfundamentalisterna för de flesta har redan kastat ut sin gran. Enligt mig är trettonhelgen julens sista dödsryckning. Nu kanske man äntligen kan gå vidare i livet, för julen är ju nostalgins stora högtid. Och då menar jag inte bara mat och dryck utan även på TV. Och jag menar inte Kalle Anka heller. Nej, man ska frossa i gamla filmer. Eller program om gamla hjältar. Som Beatles och Beach Boys till exempel.

Igår startade minidramaserien om Beach Boys, idag avslutades den. Mest pengar hade satsats på peruker och lösskägg, särskilt i del två som omfattade 1965-74 cirka. minst hade lagts på att få det hela trovärdigt. I På spåret talas det om att Oldsberg och Hellberg spelar upp en pekoral i varje avsnitt, men Beachboysdramat är den sanna pekoralen. Ihåligt, taffligt och klichefyllt berättades historien, en historia värd att berätta förvisso men ska det ändå göras så gör det ordentligt! Det räcker inte att kasta på sej lösskägg. Fast det är juletid. Förlåt, har varit.

Även tidigt sparkade Beatlestrummisen Pete Best hade en historia att berätta, under Beatlestemakvällen igår. Men tror man honom verkligen när han säger att han inte är bitter? Liksom bara: Nä jaaaaaaaaaaaag är inte bitter för att jag inte fick vara med om den största framgångssagan under efterkrigstiden och förändra musikhistorien för evigt...möjligtvis har han funnit sej i sitt öde på gamla dar men herregud vad det måste ha svidit på sextiotalet.

Nä bort med nostalgin nu och låt 2006 börja på riktigt. Det är dags nu.