Gitarren mot synten

Hela detta år har gitarren fört en ojämn kamp mot synthen, eller electronican som det heter. P3 pop har på några år blivit P3 electronica utan att byta namn, men innehåll. Det ska va några skumma beats, gärna lite pitchad sång å blipp blipp. Modernt, ungt, fräscht, nyskapande. Men bra? Nä oftast inte - enligt mej. Möjligtvis lite kul. Har jag nu slutligen blivit gammal inskränkt och konservativ? Isåfall är jag det gärna. För gitarrmusiken är långtifrån död. När jag tidigare idag lyssnade på Fire med Jimi Hendrix i en liveversion från royal albert hall -69 stod det klart att klyschan är sann: gitarrens möjligheter är oändliga, och VAR oändliga redan då. Alltså, jag har inget emot synthar som ett komplement - Stevie Wonder har gjort asgrym synthmusik, Trent Reznor är något av en husgud - OCH elektroniker (och en av få av dagens rockartister som använder piano på ett innovativt sätt) - Ministry är/var tuffa å Silverbullit har också en skön elektrorockig mix. MEN gitarren, det är ändå nåt visst. Jag spelar själv gärna gitarr men har inte riktigt rätt prylar för att just utnyttja de där ljudmöjligheterna. Men kolla min årsbästalista. Det dräller av gitarrer på alla dessa plattor. Dessa omoderna skräniga distade fuzzade wahwahnde gitarrer som rispar så skönt mot trumhinnan. Gitarrmusik kan va tråkig å dötrist å...alldeles alldeles underbar!