Det här med återföreningar

Kan inte låta bli att blogga om det här med återföreningar och cirkusen runt sådant. Det var Black Sabbath och historieförfalskningen av bilderna som blev droppen. Till vilket pris sker en återförening? Det verkar alltid vara nån som får svälja stoltheten eller böja sig för övermakten, är det värt det? Ozzy, Tony och Geezer har nu spelat på hemmaplan i Birmingham med en trummis som man inte ens kan uttala namnet på. Jag har redan sett Ozzy, Tony och Geezer 1998 med Mike Bordin från Faith No More på trummor och bojkottar omgrupperingar som ”Ozzy and friends” så mitt Sabbathföljande slutar här om inte alla fyra, även den bortklippte Bill Ward, spelar samtidigt.

Man har ju sett ett och annat i konsertväg genom åren ändå…

SVENSKA STORHETER

Sven-Bertil Taube
Mora träsk (med Prikken)
Peps
Björn Afzelius
Totta
Carola
Kjell Höglund
Spotnicks
Hep Stars
Målle Lindberg
Lill-Babs
Galenskaparna & After Shave
Owe Törnqvist
Bruno K Öijer

UTLÄNDSKA LEGENDARER

Deep Purple
Ufo
Yes
Uriah Heep
Iron Maiden
Stones
Blue Öyster Cult
Tom Jones
Status Quo
Kris Kristofferson
Dolly Parton
Nick Cave
Leonard Cohen
Bob Dylan
Neil Young
Dio
Judas Priest
AC/DC
…och givetvis en massa samtida mellanstora turnerande akter av olika slag.
På önskelistan finns:

NÅGON från led Zeppelin
NÅGON från Beatles (finns ju bara 2 kvar)
Kinks
Beach Boys (de som fortfarande lever har återförenats)
Bowie (fast han har ju gått i pension så det blir väl aldrig av)
Richie Blackmore
Jerry Williams